Inlägg i kategorin ”Existens”
söndag 17 januari 2010 klockan 22:56:20
Den snökalla, vintervackra Norden.
Jag är tillbaka, i Stockholm.
skrivet i februari
2010-02-23 Nej igen
2010-02-22 Nej
2010-02-20 God mat
2010-02-19 En ful stad
2010-02-18 Mascara och killar
2010-02-15 Hur ska det gå?
2010-02-13 Kölappar & dollarsedlar
2010-02-12 Två farbröder och en tiger
2010-02-09 Kyssen
2010-02-08 Zweden & Langkous
2010-02-03 Ingen liten lort (försvunnen text)
2010-02-01 Tåget till Gävle
skrivet i januari
2010-01-29 Nyheter
2010-01-27 Att vänta
2010-01-25 Dammråttor
2010-01-23 Vill, vill, vill
2010-01-20 Hur tråkigt bör vi leva?
2010-01-18 Hemma
2010-01-17 Sverige
fredag 15 januari 2010 klockan 21:55:52
På väg från Sanaa stannar jag till i Istanbul. Umgås med vänner. Och skriver.
2010-01-15 Istanbul, flygplatsen & Ataturk 2010-01-14 Istanbul, islam & filosofi
2010-01-13 Istanbul, turkar & kurder
söndag 10 januari 2010 klockan 1:24:53
Inlägg, Januari 2010
Kärleken
Ett jemenitiskt Sverige
Afghanistan. Iraq. Jemen?
Vad tycker du om Jemen?
Det är dags att lämna Jemen. För ett tag. Och styra hemåt igen. Voltare gav mig största frihet att tycka och skriva från ett land som präglas av censur och förnekelse av en öppen samhällsdebatt. Med Voltaire fick jag därmed möjlighet att skildra ett Jemen som inte alltid når in i dagspressen. Det har varit min ambition att bekräfta vad jag vet med mig att människor hemma redan känner till. Världen är komplicerad. Och full av människor som prövar egna stigar. De gör skillnad, för individen som vågar utforska gränserna för sin åtrå samt för samhället som får en infrastruktur präglad av mångfald och möjligheter.
Jemen är en plats där många viljor drar åt olika håll. Där något så förment oföränderligt som tradition tar nya skepnader. Där den enes lycka är den andres olycka och makten både bärs upp och störtas av människor – beroende på vems liv du kikar in i. Därför att vi förblir våra egna viljor och individer. Därför att vi tillsammans krånglar till förenklade samhällsanalyser, ensidig nyhetsrapportering och världen. Jemen är ett land i krig med dystra framtidsutsikter. Men freden och friheten är revolutionär och möjlig, så jag säger som man gör här, inshallah!
Inlägg, December 2009
2009-12-30 Konvertiter
2009-12-28 Lång som en stång
2009-12-26 Att finnas
2009-12-24 Eid al-krismas
2009-12-21 Al-Qaida och sömnbesvär
2009-12-19 Med blicken mot det nya
2009-12-18 Elektricitet
2009-12-16 En karavan av tusen kameler
2009-12-15 Arbeterskan, fortsättningen
2009-12-13 Svart
2009-12-09 Arbeterskan
2009-12-07 Nattliv
2009-12-o6 Aden
2009-12-05 Stranden
2009-12-02 Förädlad
När livet inte går vägen och det inte finns något mer att spela ut, då flyger jag österut. Nu bor jag i ett hus som ser ut att vara byggt av pepparkaksdeg och dekorerat med glasyr. Jemens huvudstad heter Sanaa men jag kallar henne Pepparkasstaden. Bland kolsvarta tärnor och kaxiga bejbs läser jag dikter och pratar strunt med det lösa folket. Ibland kikar Gud in i samtalen och andra gånger sexualiteten, politiken och ursinnet. Inget är schablonkonservativt, ofta är tillvaron mer upp-och-ned än så. Till min stora förtjusning.
lördag 28 november 2009 klockan 20:05:26
Vänner, ett tag framöver bloggar jag - tack vare Boris - hos Voltaire, Sveriges största kulturmagasin på internet. Där skriver jag texter om livet, politiken och ursinnet i Jemen.
Vildkatt uppdateras med länkar, nedan.
Blogginlägg
2009-11-28 Eid mubarak
2009-11-28 Han gråter inte
2009-11-24 Krig
2009-11-23 Kattungar och tillhörighet
2009-11-21 Rökmoln
2009-11-19 Vatten, etik och doften av mjukmedel
2009-11-16 Gud skiter i om du gifter dig
2009-11-15 Gemenskap
2009-11-13 Synden, sminket, spriten
2009-11-09 Målade ögon
2009-11-07 En urdrucken tekopp
2009-11-05 Äpplen och pärlor
2009-11-04 Löjliga kläder
2009-11-03 Välkommen till Jemen
Artikel
Kulturrelativism? My ass!
onsdag 7 oktober 2009 klockan 21:10:06
Pepparkakshus. Tärnor i burka. Vissa visar sina ögon. Jag möter dem. Och önskar dem frid. Ett fåtal kommer jag närmare. Bakom stängda dörrar tar hon av sig burkan och iklär mig den. Mina gröna ögon sticker ut. Och ser mer av henne. Hon ser inte mina läppar röra sig när jag säger:
Jag vill bli kär, vill du vara kär?
Hon vill ha kärlek först och giftermål sen. Jag säger att jag också längtar efter den otyglade kärleken. För henne är den inte möjlig. Oväljbar. För mig är situationen annorlunda, jag är min egen övervakare. Hon förstår inte. “Det spelar ingen roll”, intygar jag. “Det gör inte jag heller.”
Hon kommer inte att veta vem hennes man blir förrän bröllopet. Då möts de för första gången. Och sedan växer kärleken fram. “Vad tycker du om detta?” undrar hon. Om hon vill ha det så, då är det bra att det kommer att bli så, svarar jag. “Men vill du inte ha det så, då får jag ont i hjärtat!”
Hon drömmer om en kärlek som är hennes egen, säger hon. Och jag säger att den vildvuxna kärleken är vacker. Oavsett vad de påstår och även om den skrämmer, och visst talar jag lika mycket till mig själv. Hon säger att den är farlig. Att leta kan kosta henne livet. “Detta är Jemen.”
Här vågar man inte. Här vill, längtar, fantiserar man. Det kommer att komma en man från ett närliggande land. Han kommer att förälska sig i henne och hon i honom. De ska träffas i smyg utan att bli påkomna och en dag, kommer han att komma hem till henne och låtsas att de aldrig träffats. Han friar. Familjen misstänker inget. Och sedan får hon som hon önskar, kärleken, den egna, och giftermålet likaså.
Det finns en vit häst, berättar jag, den kommer att komma galopperandes i skymningen. Och stanna intill mig. Ner kommer att hoppa en kärleksgestalt som är allt det jag saknar, räds och söker.
Vi skrattar. Jag skrattar lite för mycket. Och än mer ändå.
Plötsligt blir vi avbrutna. Men ska ses igen. Jag blir kvar här ett tag, i pepparkaksstaden bland tärnorna. Och en och annan Lucia.
onsdag 30 september 2009 klockan 7:00:12
Jag kastar tärningarna på nytt. Oavsett utfall är jag beredd. Blickarna utåt och hörseln på sänkt volym. Det är dags, igen. Att byta språk till ett som gör tankarna barnsliga och rösten klumpig. Jag lämnar min hemlängtan hemma och tar med mig natriumbikarbonat för de tillfällen som är svårsmälta. En dag kommer jag att återvända.
tisdag 3 mars 2009 klockan 22:43:41
Sorgen sitter i tystnaden. Den säger att det inte finns någonting att berätta om, att dela med sig av. Du sitter tyst. Tiden, den stämmer inte. Nu finns inget av det som varit. Nu finns ditt liv. Som jag besöker ibland. Du har en ny soffa. Och allt är fint. Det är kallt. För att jag vill att du ska se min nya kappa. Som inte är fodrad. Men vackert skuren. Hemma hos mig är köksluckornas pastellgula färg på väg bort. Och plastmattan är sprucken. Jag såg inte det när du fanns här.
söndag 11 januari 2009 klockan 0:37:37
Det handlar inte om territorium. Om hur gränser dras. Det handlar om kroppar. Som skjuts ner. För alltid. Det handlar om kulhål och blod som stelnar. Och om dem som tvingas kvar.
Det handlar inte om ett folk. Dess tro eller ledare. Det handlar om personer. Som förpassas till drömmens land medan verklighetens bomber avbryter tills ingen längre vet vem som hittills överlevt.
Det handlar inte om strategi och hur man bäst når sina mål. Vapen är inte medel. I bruk är de redan smärtan verkställd och ändamålen helgar ingenting. Det handlar om att förbise hur ont det gör att bära sitt blodiga barn i armarna.
Det handlar inte om vem som har rätt att döda. Om israelernas rädsla och palestiniernas förtvivlan. Eller om alla som förstår hur det blev som det blev. Det handlar om etik. Om att människor omfattas av rättigheter. Om att det finns gränser för vad stater får utsätta oss för.
Gång på gång. 1948-2009. Etiken gör inga undantag. Därför att orätt inte kan göras rätt. Därför att vi aldrig kan förbruka våra mänskliga rättigheter. Därför att åttahundrafemtio döda i Gaza förblir moraliskt otillåtet.
Ändå kommer fler kroppar att gå sönder.
söndag 7 december 2008 klockan 19:52:37
..glömma sig själv, vakna och känna hur snabbt hjärtat stiger upp av tanken på en annan och känna dofter ur minnet. Nej, jag tror inte på sundhet. Eller på att bära trosor av politik. Jag vill bara sitta med rufsigt hår och välmanikyrerade naglar i famnen på någon. Och känna hur det forsar under huden.
fredag 5 december 2008 klockan 20:50:25
När jag var liten gick jag in i dörrar. Det är trots det. Att gå bestämt tills det tar stopp. Att insistera att ingenting står där det står, att allt kan upphöra och flyta bort. De trodde att det var fel på mig. Att det inte stod rätt till med förståndet. Men, vem vill lägga den fyrkantiga klotsen i det fyrkantiga hålet – det är väl ingen prestation? Att däremot lyckas få in den i ett triangelformat, det är en bedrift och väl värd utmaning.
Läkaren lugnade, huvudet var nog i sin ordning. Men ögonen behövde opereras, täckas och tvingas bakom glas. “Hon är halvt blind.” Jag ser väl vad jag ser. Eller nej, jag ser mycket mer än så. Jag ser även vad andra inte ser. Det ser jag genomskådande och mestadels i tystnad.
Ännu står väggarna där de står. Men jag fortsätter att gå tills det säger stopp. Med en treårings trots och klarsynthet. Och förståndet i behåll. Litar jag till vad mina otyglade ögon ser.
« tidigare inlägg
