Mitt könshår
tisdag 9 oktober 2007 klockan 20:13:14
Mitt könshår är en halvmeter långt. Det är jordgubbsblont och lockar sig när det blir vått. Det glänser i solen och följer vinden när det blåser. Det är stolt, vildvuxet och utsläppt. Det syns på många meters håll och ropar ”hallå!” i örat på förbipasserande män. Här passar sig inte könshår i offentligheten. Goda kvinnor bär därför trosor på huvudet. Trosor som tystar lockarnas rop.
Vänner som inte bär slöja tas inte som fullgoda muslimer här. Fast de studerar Koranen sedan barnsben och är troende i generationer. Troende muslimer som fastar, tackar nej till alkohol, engångsknullar och viker ut sig mellan bönerna. Kejsarinnans nya klädsel tycks vara beslöjad.
Jag tittar på TV. Han är en av få med rätt att tolka den heliga skriften. Med den rätten följer påståenden som: “För varje gång en kvinna avstyr en mans blick kommer hon att belönas i himmelen.” Jag undrar över männens ansvar. Med ett ”huhumm” får jag deras uppmärksamhet. “Låt männen skyla sina ögon så kan kvinnor göra som de vill med sina kalufser.” En bekant förklarar allvaret genom att anförtro mig att majoriteten av de män som döms till helvetet hamnar där på grund av sin, och så tittar han ner mellan sina ben. Innan jag vet ordet av har han lovat mig en fin slöja.
Igen, här som där, förläggs ansvaret för mäns handlingar på kvinnor. Vi förväntas därtill rädda dem från helvetets lågor och vilja dela vår himmel med dem. ”Hur tror du att din kuk kommer att klara sig i mötet med Gud?” vill jag fråga, men eftersom jag just bett tillsammans med hans mamma som sitter med ena handen på mitt knä låter jag bli.
Egentligen handlar det inte om mitt hår eller om vännens snygga rosa slöja med paljettbrodyr. Det handlar om reglerna och bristen på undantag. Inte om att kunna och älska sitt abc- utan om viljan att kasta om bokstäverna. Om livsutrymme och rätten att gå sin egen väg. Och hur man bemöts längs vägen. Jag säger som en av mina favoritmänniskor. ”Vilka är de att definiera islam som våld, förtryck och intolerans? Vi kan inte låta dem göra det ifred!”
Jag har den spirande feministisk-islamistiska rörelsen i tankarna när jag tar mitt könshår på en solpromenad längs Kairos gator. Hade jag kunnat lära stråna arabiska hade de ropat ”ikhras” åt var och varannan. Det betyder håll käften och är precis vad de önskar från blickarna runtomkring: Håll käften i frid, med jasminblommor och kräm. Aiwa, ya habibi – ikhras! Detta är min jihad och jag räddar ingen kuk från evighetens brand.