Vår bawab
söndag 23 september 2007 klockan 20:25:12
Han kallas bawab. Det är inte ett namn utan en titel. Han är vaktmästare. Varje dag vaktar han vårt betongblock. Han har en stol vid entrén. Ibland sitter hans fru där. Ibland deras barn. Vissa bawabs bor på gatan. Jag vet en bawabfamilj som turas om att sova i en kartong. De får plats högst två åt gången. Vår bawab behöver ingen kartong, han har ett skjul intill huset.
Det ringer på dörren mitt i natten. Vår bawab är så arg att han blir obegriplig. Han vill att jag ska komma ut ur lägenheten. “Nej!”, så han skriker högre. Några kliv från dörren förstår jag vad han vill. Hissdörrarna i trappen är inte ordentligt stängda. Jag ber om ursäkt den här gången. Även om jag vet att det är grannen som varit slarvig så vet jag lika väl att han blir rasande av att bli motsagd. Såsom han blev kvällen innan. Och den innan dess.
“Han är galen”, klagar kursarna. “Skriker och vill inte släppa in oss.” De hinner upp till 4:e våningen och in till mig innan hyresvärden ringer. “No visitors allowed – this is Egypt, not Europe.” Tack vare honom vet hon hur vi klär oss, om vi är hemma eller i skolan, hur ofta vi går ut och när vi får besök. “It’s not good for my reputation” beklagar hon sig och syftar till vårt kulturellt betingade uppförande. Att han går igenom våra sopor gör att de vet ytterligare mer om oss.
Vår bawab har alltid samma kläder på sig. Ett blått klänningliknande plagg som kallas “galabeyya”. För det mesta har han sällskap av männen som vaktar bilarna eller åsneflaket. De talar med varandra medan deras blickar följer oss dit gatan kröker. De är lätta att snubbla på.
Vår bawab tittar med sina bawabögon när jag går ut mitt i natten i kjol och rödlackade läppar. Den kjolen hälsar han aldrig på. De högljudda klackarna överröstar mångas, men aldrig hans, blick. Jag vill inte tala med vår bawab och därför låtsas jag inte kunna arabiska. Jag nickar, i undantagsfall hälsar jag “good morning” på väg till skolan. Men han har genomskådat mig. “Izzayik?”, frågar han mig idag. Och den här gången väljer jag arabiskan: “jag mår bra, tack gode gud”. Lhamdullila!
Jag låter bollarna falla mot marken. De är många. Och tyngdkraften ihärdig. Varför måste varje dag vara ny? Det är 90-tal att tro på möjligheter i form av oskrivna blad. Jag tror på tryckpress, covers och på att veta att dagen går i 12-takt långt innan den beger sig.