Arkiv för maj 2007
tisdag 29 maj 2007 klockan 0:51:50
Världen ska vältas. Krigen stoppas. Förtrycket krossas. Vi ska kasta borgarna i papperskorgarna, ha sex, sex, sex timmars arbetsdag och vara arga, inte snälla och gärna homosexuella. Reclaim the city, body, mind. En hemlig gerilla och konspiration. Som mobiliserar mot kvinnohat, fan och hans morsa och Gud vet vad. Där skapas ett vi. Vi blir de som genomskådat lögnen, vågar vara citronmöss och offra någonting i kampen för det bättre samhället.
Det är sexigt med fundamentalism. Extremism är en passionerad verksamhet med kodord, tydliga konflikter och enkla lösningar. Det börjar med smekmånad, sen kommer grälen. Och det vi som tidigare känts så stärkande sätter plötsligt gränser för tankarna. Break up, make up eller en ny typ av organisering. (I bakgrunden står Grupp 8-orna och jämrar sig. “Förr i tiden kunde vi enas i viktiga frågor, vi spottade ut bäbisar som kärnor och förde kvinnokamp parallellt med familjeliv.” Good for you – bitches and hoes – men om den unga generationens feminister väljer gräl framför utfrysning, kräver att få föda ungjäveln i 3:e månaden, annars med planerat kejsarsnitt, och tycker att familjen påminner om ett koncentrationsläger så skit i det ni. Khallas, i tjafset pågår någonting viktigt.)
Me. Myself. And I. Jag är askungen, inte hennes systrar, och kräver att pumpsen ska anpassas efter mig. Aldrig mer att jag hugger av mig tår och häl för att pressa mig in i en rörelse som jag inte mår bra i. “If I can’t dance I don’t want to be in your revolution!”
Det enade vi:et problematiseras i senaste Arena. Karolina Ramqvist granskar en vänster i opposition. Och skriver att vänstern historiskt har följts av oppositionsproblematikens längtan efter enkelhet och att denna längtan ligger inbyggd i all feministisk utveckling som en evig lockelse: Kan vi inte enas om bara några frågor där vi tycker lika och så gå vidare därifrån och göra någonting? Med borgerlig regering börjar vänstern fumla efter enkla svar. Man vill back to basic, drömma den gamla drömmen på nytt. Den om all möjlig förenkling.
Politisk kamp tycks komma med en manisk längtan efter samhörighet. Kära kamrater vi är blott en tänkt gemenskap. Tur att krav på enighet egentligen är överflödigt. Att viljan att hålla sams inte behöver vara det övergripande målet. Förändring kommer, tills socialdemokratins stora förvåning, inte enbart genom konsensus. Utan även genom den diskussion som utmanar oss att ta konflikter på allvar. Gör vi inte det så hamnar vi i retrofällan. I slagordsretoriken och de förenklade analyserna. Hellre en levande diskussion. Än att sätta punkt innan alla möjliga bejbs fått en chans att göra sig hörda. Let’s move on!
Roya är bäst!
fredag 18 maj 2007 klockan 14:40:02
“Sex är här. Sex är nu. Sex är du!” Senaste numret av Bon handlar om sex och pryds av ett omslag jag vill tränga in i. Favoriten är tre samtal i serien ”Låt oss tala om sex”. Ett dunkelt belyst hotellrum med mer eller mindre kända personer som söker återskapa surrealisternas sexsamtal. Jag bläddrar, läser, funderar.
Quetzala: Jag försöker leva upp till allt jag läser. Läser alla tips i Cosmopolitan. Typ: “titta upp vädjande när du suger av nån”. Jaha, då tittar jag upp vädjande nästa gång jag suger av nån.
Sexets instruktionsbok, det var jag i början av min sexkarriär. Det var skönt. Att knulla efter manus. Att läsa av förväntningar och överträffa dem. En känsla av makt. Tillbaka fick jag cred men även orgasmer. I mina kretsar aktade vi oss inte för att bli horstämplade, ryktet att man inte kunde knulla var farligare. Den rädslan satt kvar länge. Så hände det äntligen att någon tyckte det. Det var lika odramatiskt som att bli underkänd på en tenta. Jag insåg att jag ändå fortsätter att vara samma person.
Gudrun Schyman fantiserar om onanerande män. Och någon annan om att få vara med Gudrun. Jag fantiserar om att kliva ur andras sexualitet så att sex med mig blir som att knulla aspergersyndromet.
När Martin Kellerman säger att det sexigaste som finns är tjejer som dansar fult förstår jag precis vad han menar. Även jag tänder på antiteser. Ljudlöshet eller stöningar på obehagliga frekvenser, fumlande rörelser i otakt och provrumsbelysning. När Bonsamtalet styrs in på fula fittutseenden nämner någon rött könshår. Note to myself: let it grow!
Petra Ö skriver om ”sexualiseringen av det offentliga rummet” och viljan att förbjuda så kallad könsdiskriminerande reklam. Hon efterlyser en feminism som slutar lära kvinnor att tolka bilder på ett sätt som får dem att känna sig illa till mods med sig själva – och som istället frågar varför femininet alltid kopplas till underordning och varför kvinnor ständigt måste skyddas. ”För jag blir inte kränkt av bilder på nakna och sexuella kvinnor. Utan av föreställningen att det finns vissa bilder jag som kvinna ska bli kränkt av.”
Någonstans i min feministsiska resa utforskade jag en radikalfeministisk position. Jag gjorde upp med mitt indoktrinerade, falska, patriarkala medvetande och lärde mig att underordning, det är kvinnans plats i detta skitsamhälle, att män är överordnade mig i en samhällsstruktur som manifesterades i sexuellt våld. Livet ändrades. Män blev livsfarliga. Och att se en reklamfilm kunde förstöra en hel dag. Penetrationssex var ett sätt för män att ta makt från mig och mina medsystrar. För världsförbättrings skull tackade jag nej till sexuella handlingar jag egentligen ville. Och varje fantasi filtrerades genom ett (radikal)feministiskt filter. Resultatet: jag slutade att vara kåt.
Quetzala: Jag fantiserar fruktansvärt mycket.
Karin: Mina är dåliga. Därför hetsar de upp mig… Det ska vara solkigt, och äcklande… och så fruktansvärt icke-PK som det går. Efter jag har kommit skäms jag.
Marie: Jag också, jag tänker: “Gud vilken hemsk människa jag är”.
Quetzala: Det ska vara over the top. Att man blir våldtagen eller så.
Karin: Det behöver ju inte vara en själv. Därför kan man känna sig dålig efteråt: “Den där stackars tjejen. Hur kunde jag använda henne på det sättet i min fantasi?”
Den frihetliga feminismen säger att skam inte finns. Den är sex-radikal och snackar dirty långt efter att det knullats klart. Den uppmuntrar till mer sex, nytt sex och fler tolkningar. Sin radikalfeministiska syster kramar den om och säger att hon inte behöver vara så sträng mot sig själv. Det kommer att bli bra en dag.
Idag söker jag en ytterligare dimension. Instruktionsboken är borta, jag har glömt hur man gör. Kanske är det ett upproriskt förnekande. En strävan mot de-assimilering och revolutionära orgasmer. Eller så är jag bara kåt på ett något mer komplicerat sätt?
Frida Boisen gillar inte Bonsamtalet
fredag 11 maj 2007 klockan 17:34:47
I början av min feministiska karriär slukade jag böcker i Fittstimsgenren (som går ut på att 70-talister skapar 90-talsfeminism för förtappade 80-talister). Vänner läste och upprördes över sexismen. Exempelvis över den modebransch som hävdar: “Kvinnor är snyggast under 20. Sen börjar de chansera. Det är bara att inse” (ur Bimbobakslaget).
Jag läste och skakades över hur nära förfallet var. Många år senare inser jag att branschen ljuger. Jag firade 26 år igår och kan uppriktigt konstatera att jag är betydligt snyggare idag än vad jag var före 20. (Om detta ändå hade varit en apriorisk kunskap.)
Födelsedagen: Intervju på studentbyrån, föreläsning (kritisk granskning av Torbjörn Tännsjös essä om den epistemiska individualismens argument mot holistisk metodologi, gäääsp), köpte kameran, drack mig berusad på Mojito, följde en mörk rasta hem, döpte min anus till bakfittan och somnade mycket lycklig.
Idag äter jag prinsesstårta, leker med mina presenter och är på tok för glad för att blogga om världsläget.
När jag fyllde 25 bestämde jag mig för att vara hyperaktiv i ett år. Nu överger jag hyperaktiviteten och det med hjärtklappning och sömnrubbningar. För i år är det fest som gäller!
måndag 7 maj 2007 klockan 18:24:35
Fredag: Vi delar en flaska husets när han påpekar att vinet förvandlar min blick till ett par ”fuck me eyes”. Lördag: Kjolen är så kort att rumpan hotar med att kika fram, någon lägger handen där. Söndag: Jag tackar nej till hångel och får jag klyschan om att jag skulle vara pryd slängd i ansiktet.
En gång för alla: Mina ögon säger fuck you, inte fuck me (lär dig att känna igen en oknullad fitta när hon svettas i ansiktet på dig!). Och att min rumpa unnar sig en släng exhibitionism innebär inte att alla närsynta händer är bjudna på kalas! Pryd, rigid, kysk, det är jag den dag tackar nej till sex med Ronaldo, L-word-Carmen, Nemi eller mig själv – inte allehanda mother fuckers.
Hur jävla vresig ska en fitta behöva vara för att för att få definiera sig själv?
fredag 4 maj 2007 klockan 3:49:38
En Amnestyrapport konstaterar att varannan norsk man anser att kvinnor som flirtar får skylla sig själva om de våldtas. ”En av fyra anser att en kvinna som går ensam på en öde väg är ansvarig för övergrepp.” Fortfarande menar många, i talibanernas Norge och i resten av världen, att kvinnor under vissa omständigheter kan tvingas till sex utan att det är fråga om våldtäkt.
Den gamla myten om ärbara eller icke ärbara kvinnor lever kvar med sina förödande konsekvenser. Vissa övergrepp tolereras och legitimeras. Och kvinnor lämnas i en svår situation, att efter övergreppen behöva bevisa sin ärbarhet för att få omgivningens stöd och en eventuell upprättelse. (Det är flera år sedan jag själv polisanmälde en våldtäkt men jag minns hur jag då kämpade för att få status som offer. I mötet med polisen betonade jag vilken skola jag pluggade på och mina fritidsintressen. Inför vänner tonade ner vad jag hade haft på mig och druckit. Omgivningen påpekade, men jag visste redan, att våldtäkt inte är en handling utan en situation. Det är ett drama med färdiga roller. Att berätta om övergreppet var som att provspela för offerrollen. Och tro mig – det omgivande samhället är en svårimponerad rollsättare.)
Kvinnors kroppsliga integritet förblir i mångas ögon förhandlingsbar. Igen: den kvinna som flirtar förlorar, enligt varannan norsk man, rätten till sin kropp. Den tillfaller istället någon annan. Att gå ensam på en öde väg är, enligt vissa, att strippas på rätten att säga nej till sex. Dessa åsikter förpassar jag till historiens förnuftsvidriga skithög.
Det är dags för en atombombsprängning som avskaffar myten om ärbarhet. Det är tid för en klok och störtskön omgivning som vågar säga våldtäkt och undra ”hur fucking jävla skitförbannad är du, vill du se på MTV och äta pop corn eller fantisera fram 89 olika hämndaktioner på låtsasjapanska?” (istället för att fråga om ens alkoholvanor och vilja veta om man brukar följa med män på efterfest). Varannanmännen önskar jag en Clockwork Orange behandling. När de ser mig vingla hem snortidigt nu på söndag morgon vill jag att de hör ett mantra eka genom kroppen ”jag bär ansvar för mina egna handlingar och kan aldrig någonsin avsäga mig det ansvaret”. Skulle de trotsa ekot och återfalla i ett hon-får-skylla-sig-själv-tänk kommer jag se dem ramla i smärta mot marken. Inte därför att deras kroppar, likt Clockwork-Alexs, programmerats till det. Utan därför att de fått vad de förtjänat.
Fotot är från filmen Baise-Moi
Lyssna även till Matildas rytning