Feminismen är inte din hora
söndag 29 april 2007 klockan 18:15:59
Staten söker kolonisera feminismen. Han vill tämja en vilde och har lyckats skaffa sig en stab daddy’s girls. Som han låtsasbråkar med. Egentligen är de kära, ”sitting on a tree – k, i, s, s, i, n, g!”. Deras tänk är en svårsmält hegemoni. Deras hjärnspöken återspeglas i lagtexter vars levda konsekvenser de gärna förnekar. Men feminismen har aldrig gått under ett och samma namn. Aldrig drivit enbart en fråga. Och den blå-gula statsfeminismen är återigen bara en bland fler.
Hon som jag förälskat mig i (och tänker på när jag onanerar) är en Leila K. Staten fjäskar och söker köpa även hennes kärlek. Fast för henne finns annan att få. Den hora som älskar sig själv är sin egen lilla bitch. Hon utökar rummet och uppfinner nya territorier. Som är hennes per definition och omöjliga att erövra.
Medan staten utreder sexualiseringen av det offentliga rummet gör hon feministisk porr och skriver navelskådande poesi. Och när staten och hans fina flickor leker jämställdhetsretoriker förvandlas hon till Sokrates och plockar isär dem på nolltid. Hamnar hon på en hearing i maktens korridorer dyker hon enbart upp för att raljera över argumenten som aldrig bär. De parlamentariska jämställdhetsdebatterna är ett slags platonskt drama där hon tar rollen som den cyniska, beräknande och uppblåsta jäveln. (Ändå fascineras daddy’s girls av henne. Men systerskap handlar, som bekant, om bra sex – något de inte förmår att ge henne. Hon förhåller sig avvaktande men betonar att hon ska ha innan hon ger.)
Hon är inte ett välgörenhetsprojekt. Den som kämpar för henne är alltså inte snäll. Hon kräver rättvisa och är ett mål i sig själv. Hon låter sig inte reduceras till en nyttomaximerande ekvation där det gemensammas bästa skymmer sikten för hennes vision. Hon andas, knullar och lever för sin egen skull – inte för världsfredens.