Arkiv för mars 2007
torsdag 29 mars 2007 klockan 20:11:41
Jag tror på Gud när jag behöver någon som tror på mig. Så är det. Och jag tror på att vara dummast i klassen eller på att dansa när det är vad man är dålig på. Ingen förklaring. Jag hoppar av den kurs jag hatar och bryter upp istället för att stå ut. Utan ursäkt. Vännen tar jag tillbaka och förlåter gång på gång. För att jag vågar. Och jag håller kvar vid kärleken istället för att spela oberörd de gånger jag måste ringa ännu en gång. Ja det gör jag. Ändå tvivlar jag på allt och undrar varför livet är så komlicerat.
lördag 24 mars 2007 klockan 22:08:01
Känslan klagar att ingen bra musik kommer att göras mer, inga intressanta tavlor målas och att alla kloka tankar mänskligheten förmår att formulera redan finns publicerade. Välkommen till tributebandens spelningar, världens konstmuseer eller närmsta antikvariat. Den bästa av världar har redan levts. Livet blir inte mycket trevligare än såhär.
När jag går genom en mörk park på väg hem väcks pirret till liv. Jag kommer att tänka på Egypten. Och plötsligt känns livet mer intressant igen. Jag gillar kickar och kan konsten att kicka på det mesta från ångest till serotoninens serotonin. Men numer går jag helst på någonting av en helt annan kaliber. Kanske en språkresa till Egypten och en utbytestermin i Libanon.
Visst är jag är en drömmare. Som redan bor i Kairo och diskutrerar filosofi på arabiska. Kanske har jag börjat måla mina egna tavlor. Det är lördag kväll och jag låter tankarna gro till Amy Winehouse. Hon vill inte på Rehab, no, no, no. ”Yes I been black, but when I come back you wont know, know, know.”
måndag 19 mars 2007 klockan 23:59:52
Jag är med i en organisation. För ett tag sedan reagerade jag på att en (väl byråkratisk) bestämmelse tycktes hindra organisationens arbete. Två andra instämde. På kvällens möte fick vi oss ett rapp av organisationspiskan. Varför var det inte okej att (på en intern e-postlista som bara når en liten grupp tämligen missnöjda personer) mejla ut att bestämmelsen i fråga kan köras upp i organisationens arsle?
Inte förräns mötet var avslutat och jag promenerade hemåt reagerade jag på vad som hänt. Vi i bråkgruppen fick papper efter papper om stadgar och kulturmanifest räckta till oss, förhållningsregler och en föreläsning i organisationens uppbyggnad - jag kunde inte förhålla mig till vad som hände. Ingen sade något rakt ut. Gränser kallades ramar och lydnad för respekt.
Nu är jag hemma och sur! Omskakad så att jag inte kan sova. Ledsen över att jag inte reagerade starkare när det väl skedde. Och så önskar jag att jag hade sagt: “det framgår att ledningen inte vill att vi ska kritisera dem men då vår organisation värdesätter respekt ser jag inte varför inte alla ska omfattas av den”. Eller: “Fuck you fuck face”.
Organisationen kan köra upp piskan i röven på sig!
söndag 18 mars 2007 klockan 0:32:06
Emmanuel hjälper mig att flytta och Ewa kommer med inflyttningspresent i sann pippianda. Lina är klok och har Comviq kompis. Nu bor jag väl på Lappis. Vet inte vad korridorgrannarna tycker om att jag spelar Barbie Girl på repeat men jag behöver sätta huvet på paus och försöka somna i min ribbade enkelsäng. Helst innan solen går upp.
Livet känns som i limbo. Jag väntar på insikten om hur jag kommer vidare och hoppas på utdelning för att jag verkligen försöker stå ut med mitt blyga velande. Jag är nyfiken på framtiden, trött på nuet varför Emmanuels zenbuddism rinner av mig innan jag ens kommit in i andningsövningarna eller nått något lugn. Så jag skriver forskningslägesrapport inför genusuppsatsen och får skuldkänslor att jag inte läser filosofikursens litteratur. Det är mycket just nu. Så mycket att jag får värk i axlarna, rullar ut liggunderlaget och gör armhävningar tills jag faller ihop efter tre-fyra stycken.
Men jag jobbar en del i arkivet och en del på mitt andra jobb, räknar timmarna och sparar pengar. För jag drömmer om en viss digital systemkamera. När jag får råd ska jag låta korten fånga nuet medan jag fantiserar om hur härligt livet skulle kunna vara om Gud vore lika queer som jag.
torsdag 8 mars 2007 klockan 23:49:53
Internationell kvinnodag. Flera feminister klagar på rörelsen. De säger att kampen är för individualiserad. Att kollektivet upphört. På 70 talet, då enades man minsann i de stora frågorna och betonade systerskapet. Nu är det jaget som ensamt ska förverkligas. Jag tänker att det var lättare att enas när man var färre och alla kunde nynna melodin till Ååå tjejer. Nu är vi fler. Mer kunskap och fler synpunkter komplicerar. Och systerskapet känns både naivt och alltför krävande. Systerskap: att se att vi delar en position av underordning, att gemensamt bekämpa förtrycket. Jag älskar inte min nästa, har få systrar men tror på rättvisa.
Dagens feministiska debatt fokuserar inåt. Vi inventerar och gör upp med. Kategoriserar. Jag vit, du något som borde kunna formuleras utan att jag utgör norm (icke-vit, svart, något annat). Jag hindrar dig, du mig, vi dem och de oss. Feminismen blir till en tavla där färgen ”drar för mycket åt rött”, där någon ”skärs ut” för ramens skull, där kvinnorna placeras för långt ifrån varandra. Tyckandet om feminismen utgör plötsligt vår huvuduppgift. Och vi samlas för att analysera.
Jag är trött på tavlor och konstanalyser, men gillar att måla. Action painting som inte jäktar, som skiter i slutversionen, som gång på gång målar över sig själv istället för att nöja sig och lägga en diagnos jämte en annan: ååå nostalgisk narcissism. Jag tror på knalliga, oljiga, spretiga färger och på att ramar är lika löjligt som att rulla ett ”The End” före eftertexterna i en följetong.
Min tavla är inte inramad bland gungstolsgummornas barns och barnbarns bilder. Den låter sig inte fångas i en mening. Nästa gång de frågar efter systerskapet ropar jag åt dem att bli sina egna älskande storasystrar. Medan jag och mina home girls kladdar om, kladdar över, kladdar vidare, är det möjligt att vi upplever ett gemensamt förverkligande. Dom kanske vill kalla det systerskap - jag säger clitpower!
Vill även tipsa om ännu ett grymt bra inlägg av Matilda
onsdag 7 mars 2007 klockan 1:40:36
Att se EU utvecklas till ett kristet projekt vore en tragedi för varje självständigt tänkande människa. Den 25:e mars möts EU:s regeringschefer för att diskutera en ny EU-konstitution. En Berlindeklaration om så kallade europeiska värderingar. Flera är uttalat positiva till att låta en framtida konstitution vila på kristna värderingar.
I reaktion mot detta har akademiker, politiker och engagerade gemensamt författat Brysseldeklarationen. Den betonar vikten av total separation mellan kyrka och stat kräver en sekulär värdegrund för den europeiska konstitutionen. (”Vi bekräftar allas rätt att av eget val, anta och följa en religion eller tro. Dock får inte en grupps övertygelse användas för att begränsa andra människors rättigheter. Vi anser att staten måste förhålla sig neutral till frågor som gäller religion eller tro, inte favorisera eller diskriminera någon.”) Skriv på!
Även European Sisters har ett upprop: sexuella och reproduktiva rättigheter är mänskliga rättigheter som bör ingå i EU:s framtida värderingar. Många tycks redo att förvägra oss rätten att göra egna val i frågor om abort, sexualundervisning, partnerskap/äktenskap, sex och relationer. Speak out!
Jag säger som filosof Michel Onfray. “I den mån som religionen förblir en rent personlig affär handlar det trots allt bara om neuroser, psykoser och andra privatsaker. Var och en får ha de perversioner han har, så länge de inte skadar eller äventyrar andras liv… Min ateism aktiveras när den privata tron blir en offentlig angelägenhet och man ger sig till att organisera även andras värld utifrån sin personliga mentala patologi” (Handbok för ateister, 2006:23).
Ja till ett sekulärt europeiskt sammarbete, nej till en neuros-psykotisk värdegrund!
måndag 5 mars 2007 klockan 4:29:43
Jag slet huvet från metaetiken och händerna ur skurhinken för att fira årets V-day. En global rörelse av kloka, blyga, glada, arga fittor. Vagina! Victory! Till dess att vi besegrat allt våld mot kvinnor och tjejer.
Sen såg jag Tanya Stephens spela på Nymble. Hon är grym. Efteråt fick vi gå fram för att prata och ta ett kort. Coffe peppade men jag vågade inte. Kände mig plötsligt tokblyg. För 25 år sedan mötte pappa Bob D på tåget och frågade om han fick ställa en fråga. Det fick han. Men pappa kom aldrig på någon och sen gick Bob.
Ny vecka. Varför måste den alltid börja på måndagar? Det är för jävla förutsägbart.
fredag 2 mars 2007 klockan 20:48:09
Jag sätter mig själv i karantän och försöker höja volymen på mina tankar. Men än så länge hörs bara ett gnisslande ljud. När fokus hamnar på annat slipper jag tjutet. Så jag lyssnar på Tanya Stephens, boffar ajax och skurar tills händerna blir till russin. Kanske, om jag verkligen anstränger mig, kommer det att dofta rent en dag.
Möblerat studentrum på 18 kvadrat, 2 800 kr i månaden inklusive bredband och el + 2 hyresfria sommarmånader per år. I en lappiskorridor. Jag längtar redan hem till Rågsved. Men minns Virginia Woolf.
